Från schizopoesi till dokumentär lyrism
Det var som dramatiker han blev mest berömd, men alltsedan debuten 1963 med diktsamlingen ”Syrener, snö” var Lars Norén även en nyskapande och betydande poet. Dikterna speglar vår motsägelsefulla och medialt mättade samtid.
”Jag var osäker på om jag skrev en ny dikt igår.” Så skriver Lars Norén tidigt i den fjärde och vad som skulle bli den sista delen av ”En dramatikers dagbok” – cirka 1 200 sidor av verklighetspalperande och vibrerande språk som utkom i en himmelsblå volym i höstas. Några rader längre ner borrar sig tanken djupare in i författaren, som värjer sig emfatiskt, nästan paniskt, mot möjligheten att han på nytt är på väg att, som han formulerar saken, ”skapa” en poet. Han lugnar sig med att han inte ”behöver fästa vikt vid vad det skall kallas”. Men är det något vi förväntas tro på, från en person som i sextio år satt ord på saker inför en läsares blick?