Inlärning en väg till andras känslor
Det är i mötet med andra som en människas förmåga till empati utvecklas. I vilken utsträckning den är en kunskapsprocess, eller finns med oss som ett frö från början, diskuteras livligt inom forskningen.
Att förmåga till empati är av avgörande betydelse i yrken där uppdraget består i att hjälpa andra människor verkar de flesta vara överens om. Men när man ställer frågan om vad empati egentligen är finns inte samma breda konsensus. Svensk empatiforsknings grand old lady Ulla Holm definierar i senaste utgåvan av ”Det räcker inte att vara snäll: om empati och professionellt bemötande i människovårdande yrken” (2009) empati som ”att fånga upp och förstå en annan människas känslor och att vägledas av den förståelsen i kontakten med den andra”. Det är en bra början, men många frågor som rör uppfångandet och förståelsen av den andra människan och hennes situation kvarstår. Är det verkligen möjligt att förstå hur en annan människa känner och har det? Är inte begreppet empati, som Merete Mazzarella har hävdat i dessa sammanhang, ”en alltför stor potatis i munnen” som borde ersättas av andra ledord i mötet med patienten eller klienten, som respekt, till exempel (”Den goda beröringen: om kropp, hälsa, vård och litteratur”, 2005).