När skruven dras åtMästerlig skräck av Henry James

Det rör sig om en av världslitteraturens otäckaste berättelser. Otäck inte bara för att det som händer är otäckt utan för att man inte riktigt vet vad som händer – och har hänt. Och för att man heller inte riktigt vet vem eller vad som är ondskan i denna historia om det förflutnas makt och nuets vanmakt. Allra otäckast är det för att läsaren görs till ett slags medbrottsling, först så småningom går det upp för en.

Henry James ”The Turn of the Screw” är svårtolkad, undflyende, och i sina enskildheter mycket exakt, ett fint exempel på Mästarens prosakonst i det mindre formatet, kanske det finaste vid sidan av den tragikomiska novellen ”The Beast in the Jungle”. Man brukar kalla den en spökhistoria och Henry James excellerar i det långsamma, smygande tempot i dåtidens spökberättelser – långt från Hollywoods ackumulativa chockestetik – och han når en musikalisk-psykologisk fulländning i växlingen mellan omständliga redogörelser, försåtliga antydningar och abrupta avslöjanden. Sheridan Le Fanu och hans ”Uncle Silas” måste ha varit modellen för James och jag tänker mig att han bestämde sig för att bräcka denna den viktorianska skräckberättelsens mästare. Och han gör det med besked, så mycket mörkare och oförsonligare än någonsin sin föregångare. Inget lyckligt slut här inte!