Célines klassiker örfilar sina läsare

Gryningen vid nattens ände är det ögonblick då all strävan upphör och Ferdinand Bardamu glider ut i en intighet som kanske varit hans mål sedan första sidan. Redan där hade han tänkt tiga, men hans studiekamrat Arthur Ganate får honom att prata. Och när pladdret kommit igång övergår det i handling och fram väller en roman som måste rulla sina femton år och 500 sidor innan luften sipprat ur hjulen och hävstången som höll upp nosen brutits och berättandet kan överlämna sig åt tystnaden.

”Resa till nattens ände” handlar om hur människan fötts vegeterande och beslutslös och föredrar det tillståndet, men av någon impuls eller drift överger sina intressen och övertar andras - blir aktiv och social. När Bardamu ser krigsrekryter marschera förbi utanför fönstret till caféet där han och Ganate sitter och argumenterar på klichéstudenters vis, försäkrar han att han aldrig skulle ansluta sig till något så meningslöst, varefter han strax rusar ut och efter dem för att bli kavallerist. Året är 1914 och han är 20.