Göran Schildt:Asplunds pakt med naturen

Erik Gunnar Asplunds arkitektur är ett ymnighetshorn som inte kan tömmas med ett enda grepp. Ett intressant motiv i hans skapande är uterummets, den fria naturens inträngande i byggnaderna. Det temat är särskilt tydligt i Asplunds kyrkogårdsarkitektur, men återkommer också t. ex. i Skandiabiografen.

Göran Schildt
Publicerad
Annons
Stockholms stadsbibliotek med den stora dammen i förgrunden. Foto: Stockholms stadsmuseum
Stockholms stadsbibliotek med den stora dammen i förgrunden.
Stockholms stadsbibliotek med den stora dammen i förgrunden. Foto: Stockholms stadsmuseum

Det hör tydligen till spelreglerna i våra små perifera länder att våra kulturskapare uppnår den verkliga berömmelsen först når de blivit erkända utomlands. Innebörden av sentensen ”Ingen är profet i sitt fädernesland” fick Strindberg lära sig före Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Ett annat exempel, högaktuellt i dessa dagar, är Gunnar Asplund, som äntligen, via utställningar och publikationer på andra sidan Atlanten, nått så långt att han hundra år efter sin födelse hedras med utställningar både på Sveriges Arkitekturmuseum, Moderna Museet och Nationalmuseum.

Orsakerna till Asplunds stigande berömmelse under de senaste tio åren är inte svåra att ange. Det är reaktionen mot den teknokratiska rationalismen inom byggnadskonsten som öppnat våra ögon för en av dem som konstnärligt mest övertygande under de traditionslösa åren förvaltade det arkitektoniska traditionsarvet utan att bli reaktionärt bakåtblickande. Vi vänder oss till Asplund för att bättre förstå vad det var som gick snett i 20- och 30-talens arkitektur, så att vi kan skänka vår egen tids byggande ett djupare och sannare innehåll än den ekonomiska och tekniska nyttans. Asplunds arkitektur är fulladdad med många slag av värden, med hänvisningar till forna tiders motiv, psykologisk symbolism, trivselfaktorer, nationellt patos och mycket mer. Den är ett ymnighetshorn som inte kan tömmas med ett enda grepp, utan som ger ifrån sig nya insikter ju mera man vrider och vänder på det. Undertecknad, som hade privilegiet att delta i det nyligen avhållna internationella Asplundsymposiet i Stockholm och Göteborg, vill på intet sätt göra anspråk på några slutgiltiga synpunkter på Asplund, men kan inte neka sig nöjet att peka på ett motiv hos mästaren, som förefaller mig särskilt intressant.

Annons
Annons

Byggnaders relationer till byggnadsplatsen, arkitekturens förhållande till den omgivande naturen, är ju ett problem som arkitekterna aldrig helt kan bortse ifrån, men som alldeles speciellt intresserade de nationalromantiska arkitekterna, Asplunds omedelbara föregångare, såsom bl. a. Östbergs stadshus på ett imponerande sätt visar. När Asplund och Lewerentz 1915 deltog i tävlingen om Stockholms södra begravningsplats, där idén var att anpassa gravvårdar och kapell till ett existerande ”naturligt” landskap, fullföljde de alltså strävanden som låg i tiden.

Ändå fick den livslånga uppgiften att fullborda Skogskyrkogården en speciell innebörd för honom. Idén med ”skogskyrkogårdar” kom ju från Tyskland och hade rot i romantisk-filosofiska föreställningar om människans och naturens innerliga gemenskap. Döden som en återgång till en större ursprunglig helhet gestaltades här på ett åskådligt sätt. För Asplund blev växelverkan mellan byggnad och omgivning, människans värld och naturens, ett huvudtema som han på olika sätt varierade i alla sina verk. Han gestaltar det till en början med traditionella medel, som när han i sitt skogskapell samstämmer takets enkla pyramidform såsom sinnebild för människans begränsade rationalitet med de omgivande granarnas levande och oändligt skiftande pyramidformer och överhuvud frammanar stämningen av ett hemlighetsfullt samband mellan konstruerade och växande element. Det ljusa inre kupolvalvet över katafalken är också en urgammal bild av ett allt omfattande kosmos. Redan här skymtar den strävan som skulle ge sin prägel åt nästan alla Asplunds senare verk, nämligen uterummets, den fria naturens inträngande i byggnaderna.

Annons
Annons

Entréhallen i Listers tingshus är redan ”ett inre uterum” med ett tak som gjorts osynligt genom mörk färgsättning och tingssalens vägg som likt en kyrkoabsid på ett italienskt torg tränger in i hallen. Dessa teman återkommer i konstnärligt fullfjädrad gestalt i Asplunds Skandiabiograf, som är en av 1900-talsarkitekturens briljantaste prestationer. Såsom Elias Cornell vältaligt påpekat har minnet av ungdomsresan till Italien, där Asplund på folkstimmande och festligt upplysta nattliga piazzor upplevde ”himlen som ett valv”, fått en häpnadsväckande elegant lösning i Skandiabiografens salong, medan logeradernas dörrar förvandlar korridorerna till ett surrealistiskt Pompeji.

Skandiabiografen ligger mentalt ganska långt från Skogskyrkogården, liksom Stockholmsutställningen 1930 gör det. Ändå finns där ett inre samband, som också rör de formella lösningarna om vi förmår bortse från de yttre stilmedlen. Stockholmsutställningen brukar ju ses som funktionalismens genombrott i Sverige och tolkades också av Asplund själv (om vi får uppfatta honom som medansvarig för argumenteringen i stridsskriften Acceptera, publicerad 1931) som ett propagandainlägg för en teknokratiskt präglad och samhällsreformatorisk arkitektur. I det avlägsnare perspektiv som är vårt kan man dock uppfatta den huvudsakligen som en *scherzo-*variation av det allvarliga tema som bär upp den fullbordade Skogskyrkogården. Det var inte de enskilda paviljongerna eller de utställda föremålen som gav utställningen dess egentliga innehåll, utan helheten av lummig grönska, glittrande vatten, flaggor, sorglösa människor, blommor, reklamtexter och lätta, uttrycksfullt placerade vita paviljonger. Asplund frammanade här en midsommardags dröm om människans sorglösa tillvaro i en förtrollad natur, liksom Skogskyrkogården i en largo-sats pekar på samma pakt mellan människa och natur.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 20 november 1985.
Denna artikel var införd i SvD den 20 november 1985.
Denna artikel var införd i SvD den 20 november 1985.

Av utställningens byggnader var den arkitektoniskt kanske intressantaste transporthallen, som hyste båtar, bilar m. m. Den öppnade sig på olika sätt langs hela sin ena sida och blev därigenom en perfekt mötesplats för de två formsystem det här är frågan om: dels människans tekniska, geometriska och entydiga värld, dels det fria, levande och mångtydiga system som är naturens värld. Hur de förhåller sig till varandra är i grunden en filosofisk fråga, men för Asplund tycks det inte ha rått något tvivel om att det bara är arten av komplikation, graden av mångsidighet, som skiljer dem. Strävan mot större naturförbundenhet och djupare insikt var därför för honom en både arkitektonisk och rent mänsklig grundprincip.

Arkitektoniskt uttrycker han det på ett svindlande klart sätt i loggian framför krematoriekapellet i Stockholm. Den kan uppfattas som ett åskådliggörande av dödsögonblicket. Plötsligt har alla de skymmande väggarna försvunnit, allt det som begränsat vår utblick och hållit oss instängda är borta och mellan de kvarstående bärande pelarna ser vi ut över det levande och bestående landskapet, den helhet till vilken vi återgått. Dimensionen uppåt mot det opejlbara åskådliggörs med hjälp av den kvadratiska taköppningen och av John Lundqvists dynamiskt stigande skulpturgrupp.

Annons
Annons

Asplund önskade också öppna de inre kapellrummen mot den fria naturen, varvid han liksom i Skandiabiografen använde sig av ett illusionistiskt eller snarare begreppsligt trick. Man kan ha olika åsikter om de freskomålningar och den mosaik varmed Sven Erixson och Otte Sköld smyckade korpartierna i Heliga Korsets och Hoppets kapell. För egen del finner jag dem konstnärligt tafatta, men tillfredsställande som visuella öppnare av väggen. Här vidgas rummet till ett landskap, där människor står på stranden och tar avsked av ett bortseglande skepp, respektive betraktar flyttfåglar som lämnar ett höstligt landskap.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Detta grepp att med figurativa bilder åstadkomma rummets naturanslutning tillfredsställde kanske inte arkitekten helt. I varje fall prövade han ett annat grepp, när han något senare ritade Kvibergs krematorium i Göteborg. Han öppnade väggen ovanför katafalken med en serie fönster, som har samma form som gravnischernas öppningar i söderns kolumbarier. Genom dem, d. v. s. genom gravarna, kunde de sörjande blicka ut över ett bukoliskt landskap lika tilltalande som vyn över Skogskyrkogården i Stockholm. Tyvärr fick Asplund inte vara med när Kvibergkrematoriet förverkligades, varför den fina tanken förfuskades. Han hade säkert med hjälp av lämpligt placerade skärmar kunnat bota den olägenhet som bestod i att morgonsolen sken rakt in i kapellet genom utsiktsfönstren, så att de sörjande varken såg landskapet eller prästen under förrättningen. Det var bara på eftermiddagarna som den avsedda effekten fullt uppnåddes. Till råga på allt uppförde Göteborgs stad på 1970-talet en sopförbränningsanläggning med en väldig rykande skorsten mitt i landskapsvyn, vilket givetvis är den minst lyckade utsikt man kan erbjuda sörjande som väntar på att deras kära skall kremeras. Kyrkogårdsförvaltningen beslöt därför att bygga om kapellet, som i dag ståtar med ogenomskinliga kolorerade glasfönster i kvasikyrklig stil, ett prydligt oljemålat innertak i stället för taket av naturträ som anknöt till allmogearkitekturen och med en belysningsarmatur värdig en modeboutique.

Annons
Annons

Problemet om skydd eller restaurering av de arkitektoniska pärlor Gunnar Asplund efterlämnat är i dag brännande. Kviberg kunde antagligen återställas genom plantering av en träddunge utanför fönstret, så att sopbränningen avskärmas från vyn. Viktigast av allt vore det tämligen lättförverkligade återställandet av Skandia biografen i dess ursprungliga prakt. Stadsbiblioteket har än så länge fördärvats bara i fråga om detaljer sådana som möbler och belysningar, men större ingrepp lär stå för dörren. Största hotet tycks vila över Statens bakteriologiska laboratorium i Solna, som eventuellt kommer att upphöra, varvid man planerar att riva alla byggnaderna. Att dessa laboratorier, liksom arkitektritade fabriker, sjukhus o. s. v. inte kan bli museer, måste givetvis accepteras, men i likhet med forna tiders slott bör exceptionellt värdefulla nyare nyttobyggnader kunna adapteras for andra bruk än de ursprungliga. Att förvandla Bakteriologiska laboratoriets huvudbyggnad med dess magnifika inre hall och yttre, av orörda naturelement präglade gårdsbildning till ett ämbetshus eller rent av en kommersiell kontorsbyggnad bör vara en mycket lätt uppgift. I inget fall har Sverige råd att mista en enda av de byggnader Gunnar Asplund efterlämnat.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons