Recension

Åter till Cold MountainCold mountain ekar tomt

Publicerad
Annons

Charles Fraziers succéroman ”Cold mountain” från 1997 måste vara något av en våt dröm både för lärare på amerikanska skrivarkurser och för Hollywoods manusskrivare.
Med en närmast djävulsk skicklighet – eller med hejdlös cynisk beräkning, det är bara att välja – innefattar den praktiskt taget alla myter och sagomotiv som västerländska fiktioner vävts av sedan århundraden: den romantiska kärleken som trotsar alla hinder; den svåra vandringen à la Odysséen tillbaka till hemmet och ursprunget; drömmen om vildmarken som förvandlas till det jordiska paradiset; urmodern som helar den döende hjälten; till sist också riddarens kamp mot draken.
Lägger man därtill specifika amerikanska mytologier som kvinnan som kulturens företrädare och mannen som naturens, och därtill tänker sig en ram i form av tiden och miljön i ”Borta med vinden”, Hollywoods mest långlivade succé någonsin, har man framgångsformeln för både romanen och Anthony Minghellas filmatisering av ”Åter till Cold mountain”.

Nicole Kidman spelar den belevade prästdottern Ada med (det mytiska) efternamnet Monroe och Jude Law den fåordige bonden och snickaren Inman – kärleksparet som amerikanska inbördeskriget och slaget vid Petersburg 1864 så grymt och sorgligt skiljer åt. Men det hela ekar tomt och inte så lite gengångaraktigt. Inför nästan varje bild, varje scen upplever man sig ha sett allt förut. Förklaringen till spöklikheten är denna: filmen lutar sig alltför starkt mot ”Borta med vinden” i sitt försök att skildra en intensiv och mångårig kärlekshistoria med brutala krigsscener och brottningen med den ödelagda jorden som fond.
Gentemot den sextiofem år gamla förlagan kommer ”Åter till Cold mountain” skamligen till korta. Inte bara för att ”Borta med vinden” är så mycket mer originell, både visuellt och dramaturgiskt, utan framför allt för att den har de oväntade komplikationerna hos en stark berättelse: huvudpersonen Scarlett O‘Hara, en person man från början tycker illa om, växer som människa; det hela blir en fängslande utvecklingshistoria. Ada däremot är i stort sett färdig – och inte så lite endimensionell – redan från första början. Hon är god, självuppoffrande, tålmodigt väntande. Den utveckling hon ändå genomgår ligger helt och hållet i det yttre; hon lär sig stiga upp på morgnarna och odla sin trädgård och åker – i och för sig inte illa, men inte tillräckligt för att hålla intresset för henne vid liv i två och en halv timma, trots Nicole Kidmans intensitet i spelet. Och den lidande Inman segar sig fram under de mest osannolika strapatser, sårad, kedjad, sjuk, emot ett mål han både uppnår och inte får njuta av.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons