En bildkonst med explosiv öppenhet
För William Blake var konsten inbillningskraftens främsta medel, men också dess yttersta mål. I en pågående utställning i Oxford framstår Blake som en bildkonstnär som inte skydde paradoxer.
”Los howl’d” från 1796 är en av de William Blake-etsningar som visas på Ashmolean.
”Songs Of Innocence and Of Experience”.
”Newton” (1795–1805).
William Blake porträtterad av hustrun Catherine Blake, cirka 1785
På Ashmolean Museum i Oxford pågår (till och med den 1 mars) den mest omfattande utställningen av William Blakes verk sedan Tate i London 2000 och Petit Palais i Paris 2009. Utställningen är till största delen resultatet av en enda person, Blakespecialisten Michael Phillips, och han kallar den ”William Blake, apprentice & master”. Den täcker hela Blakes produktiva liv från tiden på 1770-talet i Parrs tecknarskola och lärlingskapet hos grafikern James Basire, över de fenomenalt produktiva åren under 1790-talet och fram till Blakes död 1827. Inriktningen är praktisk, teknisk, vi får veta hur Blake arbetade med sin grafik och sitt måleri – poesin kommer i skymundan – och speciellt stark är Phillips när han skildrar ungdomstiden. En biografi av honom om den unge Blake har varit utlovad sedan länge och vi får den nu i form av utställningen och en gedigen katalog.