RecensionBiohösten 2016
Imponerande skildring av en kvinnas droghelvete
MonaLisa Hylén tror att hon har suget efter droger i sitt dna. Jessica Nettelbladt har följt henne under åtta år: på avgiftningen, på Malmös gator, i mötet med kärleken Fredde. Nettelbladt framstår alltmer som en av våra allra skickligaste dokumentärfilmare skriver Anna Hellsten som har sett en imponerande film, fri från dramaturgisk dopning.
MonaLisa Hylén föddes i princip påtänd, berättar hon, därtill bara något kilo tung, efter att ha tillbringat fosterlivet inuti en amfetaminmissbrukande mamma. MonaLisas eget heroinmissbruk kommer förhållandevis sent i livet, efter en dittills fungerande vuxentillvaro med barn, lärarjobb och villaliv. Heroinet får allt att falla sönder, men på något vis också på plats, som om suget efter droger – ”jonk”, som hon kallar det – alltid legat och lurat i hennes dna.
När Jessica Nettelbladts dokumentär börjar vill MonaLisas syster att hon ska tvångsomhändertas. Klippet efter går hon till sprutbytet och får rena sprutor, kondomer för att skydda sig mot torskarna, kramar från vårdpersonal. Hon ringer sin son som lever hos fosterfamilj och berättar att hon är så drogsugen att hon tänker lägga in sig. Men på avgiftningen är det fullt och en stund senare är hon ute i Malmökvällen igen.