Offentliga rum i samtal med invånarna
Parkstråket Superkilen i Köpenhamn är ett exempel på en ny sorts offentliga rum, designade för att spegla och hantera dagens fragmenterade samhälle. Här ger arkitekturen plats för tvetydighet och omtolkning.
Vad avgör om vi trivs i en arkitektonisk miljö eller inte, om vi bryr oss om eller känner oss likgiltiga inför en plats eller byggnad? Vad gör att vissa platser bättre än andra stärker en identitetskänsla, en känsla av att höra hemma? Det torde handla både om att platsen har något bekant, något som återkallar minnen och förnimmelser från förr, men också om att miljön har egenskaper som tillåter människor att sätta sin egen prägel på och i någon mån forma det befintliga eller redan byggda till sitt. Det förutsätter en arkitektur vars former och strukturer i någon bemärkelse är öppna, oifyllda, och som därmed ger människor möjlighet att mentalt eller konkret fysiskt lägga till resten själva.