Därför äter vi ostron med skräck och förtjusning
Ett stenhårt skal med silkeslent inre, en både djurisk och kultiverad delikatess, känd både som afrodisiakum och för sin välgörande inverkan på havsmiljön: ostronet har alltid omgetts av mystik. Den första lördagen i september är det åter säsong för det motsägelsefulla blötdjuret.
Inhemskt ostron (Ostrea edulis).
Ostronets dag infaller den första lördagen i september, och firas i Sverige särskilt i ostronets bohuslänska metropol, Grebbestad. Sedan medeltiden har man envisats med devisen att ostron bara får ätas i månaderna med ett ”r”, ett talesätt som först blev känt i en elisabetansk kokbok, ”Dyets dry dinner”, utgiven år 1599, men som hade ännu äldre rötter, vilket framgår av en leoninsk vers med samma innebörd – ”Mensibus erratis vos ostrea manducatis”. Skälet som angavs i kokboken var att ostronet var venerious, det vill säga lekte. Däremot var det inte bara av hänsyn till ostronets säregna sexliv som man avstod från ätandet och förbjöd fiskandet av ostron under sommarmånaderna, utan för att ostronen annars riskerade att utfiskas.