Recension
Popmiraklet Madonna showar och gråter
Inför över 40 000 åskådare släpper Madonna loss i sin första spelning någonsin i Stockholm. Hon bjuder en totalkoreograferad show, som slutar i en tyst minut för terroroffren i Paris.
De stora tygsjoken med Madonnas ansikte och texten ”Rebel Heart”, som är titeln på både hennes senaste album och den pågående turnén, slits isär. På skärmarna som blottas där under visas bilder av Madonna som säger att hon vill starta en revolution, och i höjd med när Mike Tyson blinkar förbi tappar jag koncentrationen – då gången som sträcker sig långt ut från scenen och är formad som ett krucifix plötsligt kryllar av svartklädda, påveliknande figurer. De bär stora silverkors, eller om det är svärd, i händerna och från taket sänks en bur ned, innehållande Madonna, till öronbedövande jubel.
Samtidigt som hon levererar texten till ”Iconic”, om hur hon var född till att bli superstjärna, hänger hon upp och ner i knävecken på en av påvedansarnas kors, eller om det var svärd, så att den röda manteln släpar i scengolvet. Då är det här bara de fyra första minuterna av kvällens två och en halv timme långa konsert.