Bokhandlaren ger svar på tal

Shah Muhammad Rais är mannen som den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad bodde hos under fem månader i Afghanistan, en kort tid efter att USA inlett krig mot Afghanistan efter terrorattackerna 11/9 2001. De båda möttes på Hotel Continental där han drev sin bokhandel, den största i Afghanistan och för många afghaner då den enda källan till information. Shah Muhammad Rais hade nära kontakt med ett flertal journalister från CNN, BBC och Le Monde och så småningom kom även Åsne Seierstad in i bokhandeln.
– Hon var intresserad och nyfiken och jag litade på henne eftersom jag hade bra erfarenheter av de andra journalisterna. Hon berättade vad hon ville göra och jag och min familj, mina fruar, tog emot henne som en vän och syster. Hon fick bo hos oss, vi krävde inga pengar, hon fick leva med oss i vårt vardagliga liv. Det innebar en stor risk för oss att ha henne där eftersom det var förbjudet att ha gäster. Det var också en risk för henne och jag skyddade henne från många faror, berättar han.

Varför lät du henne bo där om det innebar en fara?
– Vi är uppfostrade så, att en gäst är en gäst från Gud och framför allt om det är en kvinna så behöver hon skydd. Har man ett stort hjärta så har man plats för att ta emot dem i sitt hem.
Men när dokumentärromanen, som fick titeln Bokhandlaren i Kabul, publicerades hösten 2002 blev det inte bara en försäljningssuccé. Snabbt startade en uppståndelse och en het debatt kring boken och frågor som makt och etik blev aktuella. Och om kulturmötet mellan en västerländsk kvinna och en muslimsk familj.
Enligt Shah Muhammad Rais var boken dåligt anonymiserad och när han förstod att boken innehöll ett flertal faktafel och som han själv kallar lögner, var han inte sen med att vända sig till de norska medierna. Flera intellektuella i både Sverige och Norge gav honom stöd i sin kritik. Jan Guillou såg boken som en samling osanningar och befarade att familjen skulle fara illa när boken översattes till engelska.
Själv svarade Åsne Seierstad med att den var sann, och att hon skrivit i litterär form men att historierna är grundade på sakliga fakta och på vad personerna sagt eller har sagt att de har känt. Men även SvD:S recensent Stefan Spjut visade misstänksamhet mot innehållet när Seierstad beskriver en bilfärd hon rimligen inte kan ha varit med på, och ifrågasatte texten som han menade var uttalat journalistisk. Kritiken som kom från andra journalister i Skandinavien handlade också om att hon skrivit texten som fiktion, alltså en roman, men presenterar den som fakta, som sann eller dokumentär.