Mörka krafter kan kapa upplysningsarv
Med identitetspolitiken har dagens vänster gjort högerns övergivna kulturkonservatism till sin. Risken med den identitetspolitiska diskursen är att reaktionära nationalister alltmer högljutt använder sig av i princip samma tankearv, men med motsatta förtecken.
Identitetspolitiken stöts och blöts i debatten, men ingen tycks vara riktig klar över vad den egentligen är. Queerteori, postkolonialism och genusteori med flera är teoribildningar som problematiserar maktförhållanden och relationerna mellan centrum och periferi. De marginaliserade kräver rättvisa. De kräver upprättelse. Utan rättvisa ingen frihet, utan frihet ingen rättvisa. De koloniserade, kvinnorna, barnen, de etniska, sexuella och religiösa minoriteterna kräver rätten till sina egna berättelser, som alla bygger på deras krav på rättvisa. Dessa teorier kan slarvigt sammanfattas som ”postmodernistiska” och uppfattas i dag vanligen som uttryck för en flerfilig vänsterrörelse och ställs i motsättning mot ”upplysningen”. Men saken är egentligen inte fullt så enkel.