Recension

Jag ler, jag dörVacker och lätt euforisk popskiva

Elin Unnes
Publicerad
Annons

Hon gör det inte lätt för sig, punkaren Kajsa Grytt. När allt är som gjort för bred succé, för att slå in öppna dörrar, då släpper hon en Cindy Sherman-liknande konstvideo till sin första singel och lägger ett teatralt spoken word-intro på andra låten på sin sjätte soloskiva. Och det är så klart bara ännu en anledning att älska henne. Det är något i det obstinata baklängesbeteendet som påminner om hur superintellektuella Nation of Ulysses förvandlades till popbandet The Make-Up. För när man väl tagit sig förbi det allra första motståndet och de okonventionella takterna där precis i början förvandlas ”Jag ler, jag dör” till en vacker, storslagen, lätt euforisk popskiva. Det blir lite som ett stärkande mandomsprov: om du inte tuggar i dig dissonansen får du ingen hantverksmässigt tillverkad, smeksam pop.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons