”Lyssnarna fick de finaste historierna – de handlade aldrig om honom”
Utrikeskorrespondenten Nils Horner blev 51 år. För sina lyssnare var han den inlevelsefulla rösten från några av världens mest konfliktfyllda platser. Den lågmälda, hyllade reportern var också en mytomspunnen förebild bland andra journalister.
”Horner kan hinna till kvartifem. Det kan gå.” Senare, några minuter före sändning: ”VI HAR HORNER PÅ PLATS.” Producenten unnar sig nästan ett leende. Satelliten har fått kontakt. Studioteknikerna drar långsamt upp reglagen. Programledaren sätter på sig hörlurarna. Genom jouren, som Sveriges Radios Ekoredaktions själva livmoder kallas, sprider sig en stilla triumf. Självklart är Nils på plats. Varför skulle han inte vara det? Han är ju bäst. Först. Han är Nils Horner. Med allt som är fel på världen – och det är mycket som är fel – så blir det aningen mer rätt när Nils till slut kommer fram.
Jag kan varje andetag och varje replik i den här scenen, för jag har sett den utspelas så många gånger, som andäktig spoling på radion. Och Sverige lyssnar. Nils är som sjörapporten, som pålitligt kan förklara allt utom semestervädret. Utan den är man hjälplös. Man räknar alltid med den. ”Han låter så behaglig på rösten”, brukar min mamma säga, innan hon upplyser mig om var Nils är någonstans i världen. För hemma på Gärdet står radion nästan alltid på.