RecensionBokhösten 2016
Gren hyllar biologins outgrundliga helighet
Det uppfordrande tilltalet i Jonas Grens nya ekopoetiska diktsamling har ibland en förnumstig biklang. Men han är en skicklig poet, och en del dikter gör SvD:s recensent lycklig och upprymd.
I en poetisk samtid där det går inflation i biologiska termer som ”rhizom” och ”entropi” har Jonas Gren sedan debuten 2014 placerat sig mitt i den strömning som skulle kunna kallas ekopoetisk. Med den nya diktsamlingen ”Antropocen” – ytterligare ett nutidsord i ropet – tar han återigen ett grepp om människans relation till den blå planet hon bebor och de omfattande ekologiska förändringar den genomgår. Titelordet syftar på den geologiska epok då människans påverkan på jorden lett till vittgående förändringar i klimat och olika arters livsvillkor.
Med ”Antropocen” tar Gren, som både är poet och miljöaktivist, ett betydande steg framåt i författarskapet. Om ”Lantmäteriet” var ett slags poetisk parabel över människans imperialistiska begär att dominera naturen, som i en typisk modernitetskritisk hållning av det förutsägbara och förenklade slaget odlade fantasin om ett ursprungligt naturtillstånd (med rader som: ”angripen av frågan / borde man inte invertera framsteget / backa genom tiden som kärlek? /.../ med avstängda apparater / utan kartor eller klockslag / planlös”), så är framställningarna av naturen och människan i ”Antropocen” mer komplexa, gränserna mellan dem i högre grad upplösta.