RecensionScenvår 2018
En mental resa bortom samtidsbruset
Minnen är temat i Helena Franzéns nya solo. Hennes starka och musikaliska närvaro skapar skimrande veck i tiden.
Tiden rinner som sand mellan fingrarna – det är en ganska sliten metafor. Men när Helena Franzén nu låter vita sandkorn sila genom händerna och spridas över golvet för fötterna att lämna spår i, då blir det en vacker bild av föränderlighet och förgänglighet.
Man kan likna hennes nya solo ”Extended” vid centrallyrik visualiserad i dans. Minnet är återigen koreografens tema, och verket utgör andra delen i en triptyk. Här blir det påtagligt att Franzén går på upptäcktsfärd i sig själv, ett inre och yttre landskap där hon söker och omprövar, förkastar och bejakar muskelminnen omgiven och träffad av Håkan Jelks ödesmättade svartvita projektioner av djungel eller karg, kall natur där människan tycks liten men också kan växa till en jätteskugga eller kamouflera sig som ett djur.