Blickar som berör i skruvad installation

Scenrummet är riggat som för en fotosession: ett vitt golv som löper upp mot en vägg. På tre sidor om detta sitter publiken. Men de levande objekten som hamnar i fokus beter sig egendomligt. De upprättar egna förbindelser med oss genom att naket återgälda våra blickar samtidigt som de tycks bära på oåtkomliga hemligheter. Lite som i Julia Peirones foton av unga kvinnor.

Dansarna Kenneth Bruun och Olivia Riviere låter ögonen vandra över åskådarna medan deras kroppar lutar lätt; de visar sig vara på långsam väg mot evig vila. Då och då anas ett inåtvänt eller hänfört leende. Man känner sig osäker på om detta tomt blickande människopar – som vid endast ett tillfälle utbyter ögonkontakt sinsemellan – alls tar in vad de ser. De liknar sömngångare, men deras mikrorörelser har påtaglig skärpa.