Om att skriva i en hypervit litteraturvärld
Finns det någon mer homogen bransch än litteraturbranschen? Trots allt snack som förts genom åren om vikten av mångfald och representation tycks det vara förintande svårt för kulturvärlden att leva upp till sina ideal.
En undersökning i Svensk Bokhandel från i fjol visade att 95 procent av alla chefer, förläggare och redaktörer på landets bokförlag har svensk bakgrund; 98 procent nordisk – fastän var femte svensk idag har utomnordisk bakgrund. En sådan skevhet i litteraturfältet sätter såklart sina spår i såväl den kritiska bevakningen som bokutgivningen. Det påverkar också icke-vita människors litterära verksamhet.
”Varför kan svenska kritiker inte läsa våra verk?” frågar sig poeten Burcu Sahin i en stringent poetisk essä i nummer 41/42 av tidskriften Kritiker. Hon skriver om vad det innebär att skriva och verka i en hypervit litteraturvärld där verk av vissa grupper ständigt fixeras med en särskild blick: läses som representanter för en grupp, som autentiska vittnesmål snarare än konstnärligt medvetna verk (”Aldrig originell, men alltid äkta”), eller blir reducerade till att handla om trauma. Exemplena ur litteraturkritiken är många.