Recension
Knappologisk omvärdering av Karl XII:s dödskula
Vi människor tycks ha ett outtömligt behov av konspirationsteorier. Kanske är de på något märkligt sätt trygghetsskapande, fast det möjligen borde vara tvärt om. Det är alltid i dylika teorier någon annan som mördat kungen, presidenten eller statsministern och den stackare som grips är givetvis inte skyldig. Besläktade med sådana idéer är de som hävdar att berömda personer, politikens eller monarkiernas storheter, i själva verket lever.
Den svenska konspirationsbranschen är blygsam. Vi har förvisso Palmemordet, men konspirationsteoretikerna där har förlorat all trovärdighet och numera är det väl bara några få som håller ut. Den konspirationsteori som åtminstone i min barndom hade störst bärighet och livslängd var annars den om att allas vår Ingo hade förgiftats med en preparerad biff inför returmötet mot Floyd Patterson 1960, en teori som återkom via hans dåvarande hustru Birgit i Tom Ahlands nyligen sända, lysande dokumentär.
Men nu glömmer jag ju alla tiders svenska konspirationsteori: vem sköt den svenska stormaktens siste kung, Karl XII? Som barn var jag en liten hemmakalle XII, och min pappa gjorde om en av sina hattar till en trekantig karolinerdito, så att jag i min fantasi skulle kunna anföra mina ”bussar” (inte fordonet, utan soldaterna).
Samtidigt läste jag lärda böcker om den så kallade ”kulknappen”, som återfanns två hundra år (!) efter kungens död i en vallgrav vid Fredrikstens fästning under det norska, och sista, fälttåget. Den förvaras numera på Länsmuseet Varberg, och det är rätt märkligt att annars seriösa personer hyste tilltro till kulknappsteorin – alltså att två svenska knappar lötts samman till en kula som av en förrädare avlossades mot Karl XII.