Sverige var inte tyst efter mordet

”Det är en liten stat, osäkert balanserande med ryggen mot havet, som trotsigt möter en fientlig arabisk värld. Om den överlever, kommer dess säkerhet att utgöra ett problem långt in i framtiden.” Så profetiskt uttryckte sig i juli 1948 Folke Bernadotte inför FN:s säkerhetsråd, som han manade till ett mer bestämt uppträdande i konflikten mellan den knappt två månader gamla staten Israel och dess grannar. Två månader senare, den 17 september, mördades han. I SvD 14/4 krävde Stig Hadenius och Bengt Westerberg ett slut på Sveriges officiella tystlåtenhet kring mordet på den svenske medlaren. Helt och hållet teg dock inte det officiella Sverige. Som den amerikanska journalisten Kati Marton påpekar i sin bok ”Döden i Jerusalem” protesterade Sverige våren 1949 med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades. I spetsen för en svensk delegation skickades RÅ Maths Heuman till Tel Aviv. Hans utredning klandrade allvarligt de israeliska myndigheterna. Och Israel höll med. Polisen i Jerusalem beskrevs – av en israelisk kommission – som försumlig. Mordvapnet återfanns, rentorkat från alla fingeravtryck. Mördarbilen spårades aldrig, få vittnen förhördes. Ingen av de fyra män som genomfört operationen greps.

I knesset, omedelbart efter mordet, kallade Israels premiärminister David Ben-Gurion attentatsmännen ”gangsters, pultroner och ynkliga ränksmidare”. Men i februari 1949 utfärdade han allmän amnesti för terrorister. Otvetydigt föll Bernadotte offer för vad Hadenius och Westerberg kallar ”vissa extremistiska israeler”. Men varför inte nämna dem vid namn? Ledare för terroristorganisationen Lehi, också kallad Sternligan, var Yitzhak Yzernitsky. När Israel blivit självständigt, ledde han inom säkerhetstjänsten, Mossad, en brevbombskampanj mot tyska militära rådgivare i Egypten, något som kan betecknas som statsterrorism. Under 1970-talet blev Yzernitsky utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir.