Västerlandets symbolbilder ges företräde
Det är revansch som styr tänkandet att återbörda Parthenonfrisen till Aten. Det behöver inte vara fel, men drivkraften ska inte gömmas bakom rationaliseringar, skriver Margaretha Rossholm Lagerlöf.
Varför ska Parthenonskulpturerna återföras till Aten och Akropolis? Historiska skuggor av olika slag inverkar på betydelserna i debatten om Parthenonskulpturerna. Jag har tagit del av resonemangen, bland annat under ett seminarium på Medelhavsmuseet den 25 maj: ”Vem äger det förflutna?”. En grupp av tankar och resonemang är etiska. Hur ska man, i dag, värdera västerländska museers förvärv under 1800-talet av konstskatter från länder som var exploaterade och ofria? Var Lord Elgin i det närmaste kriminell eller gjorde han en räddningsinsats, när han lät knacka ned skulpturer från Parthenon och transportera ”hem” dem till England? Museiinstitutionens moraliska kärna berörs. Ska det som tagits eller köpts för spottstyvrar lämnas tillbaka? Endast om ursprungslandet begär det, kan ta vara på det och om saken i fråga har ett tydligt symbolvärde, säger Per Kåks, tidigare chef för Etnografiska museet, när han i seminariedebatten uttalar sig för den internationella museiföreningen Icom. Ett annat etiskt spår är följande: vem är den person som kräver att skulpturerna ska tillbaks till Grekland och i vilka syften eller intressen talar hon, han eller de? Det enkla svaret är att greker och Greklandsvänner speciellt kräver respekt för grekernas rätt till ett kulturarv som är deras. Men det enkla svaret räcker inte. Det sägs gång på gång att arvet tillhör hela mänskligheten, i varje fall västerlandet. Nutida greker har inte mer rätt till detta arv än svenskar, tyskar, italienare, böhmare, hallänningar...
Så låter det. Men, här tror jag att ett djupliggande arvstänkande spelar större roll än vad som sägs. Nutida greker har antagligen bilden av en identitetens upprinnelse i det antika Grekland, lika stark som de antika grekernas tro på att de var ”autochthona” (födda direkt ur jorden). Så - varför i Grekland? Varför inte lika gärna i ett nytt museum var som helst eller i ett effektiviserat British Museum (om man nu menar allvar med det globala kulturarvet)? Här kommer det så till andra argument, som kanske fungerar som hjälptrupp till outtalade identitetsmotiv. Några av dessa skäl är forskningstekniska: det är bra och upplysande för forskningen att ha alla skulpturer och fragment samlade på ett ställe, nära det monument de togs ifrån. Andra är historiska: Parthenontemplet är en helhet och skulpturerna hör ihop med templet som befinner sig på sin ursprungsplats. Historiska resonemang kan emellertid också mobiliseras för att låta skulpturerna vara kvar i London: England var ett imperium på 1800-talet, västerlandet var herre och grekisk antik dess födelse, låt oss erkänna dessa historiska fakta om politik och ideologi och syna effekterna av denna fas i vår kulturtradition, utan att bejaka dess intentioner; erövrandet av andra länders minnen har nu förbytts i en enorm demokratisk resurs, en tillgänglighet som saknar motstycke, en global mötesplats, där det västerländska är en röst bland många, inte längre normen eller det högsta idealet.