RecensionMusikveckan med SvD
Disclosure fyller housen med värsta svänget
Andres Lokko recenserar New Order och Disclosure. ”Music complete” är en sympatisk återföreningen medan Disclosure bjuder på housemusik med själ och hjärta.
Det kan möjligen vid en slarvig anblick verka märkligt att se den unga engelska houseduon Disclosures andra album dela recension med en av Storbritanniens mest långlivade poporkestrar. Dessutom med sina rötter i det sena 1970-talets så mytomspunna Joy Divison och deras fuktskadat uppvikta rockkragar. Men det är det förstås inte alls.
Förutom att deras respektive nya album ges ut samma dag så förenas de i en gemensamm kärlek till housemusik, Ibiza som en EasyJet-förort till Manchester samt varsin uppsjö av gästartister som talande också skiljer dem åt.
New Order har La Roux och Brandon Flowers från The Killers i kören. Tom Rowlands från The Chemical Brothers gästproducerar lite här och var och de bjuder – med en lätt morbid humor – in Iggy Pop för att framföra ett Bernard Sumner-poem med sin karakteristiskt djupa stämma: Iggys ”The idiot” var albumet som snurrade på Joy Division-sångaren Ian Curtis grammofon när han tog sitt liv.
Ändå präglas ”Music complete” av bastant brittisk radiorock så generisk att det är svårt att skilja den från, säg, Johnny Marrs undermåliga solokarriär. Den liksom bara pågår i en fantasilös post-brittpoptristess. Men ögonblicksvis är New Order just så medelhavsfluffiga som man kan önska, ibland nästan så gladblippigt och bloppiga att några refränger skulle kunna misstas för Limahl.
”Tutti frutti” är mästerlig, inklusive den överraskande titeln. Joy Division döpte, tyvärr, väldigt sällan sånger efter tropiska smaker.
Basisten Peter Hook är efter decennier av bråk inte med, däremot kompenseras det utmärkt av att keyboardisten Gillian Gilbert är det istället.