Barnen som inte finns
Flera hundra flyktingbarn och ungdomar lever på Stockholms gator. De begår brott och är själva offer för kriminalitet. Journalisterna Federico Moreno och Katia Wagner har följt de enda två poliser som jobbar med barnen ingen vill ta ansvar för.
Sjuttonårige Nabil rättar till Cristiano Ronaldo-frisyren han särskilt bad om hos frisören, och knäpper jackan som han snott i en klädbutik i stan.
Han står i hörnet mellan Åhléns och Drottninggatan. Om någon timme förvandlas den här platsen till en av Stockholms värsta platser för barn och unga att vistas på kvällstid. Här uppehåller sig narkomaner, langare och andra kriminella. Och nordafrikanska ensamkommande pojkar, som Nabil. Barn och ungdomar som inte passar in i det svenska mottagarsystemet och som därför allt oftare syns driva runt på stan. Det är en grupp pojkar mellan 9 och 18 år som i antal ökat kraftigt de senaste två åren och som inte överensstämmer med den bild många har av hur barn och unga ska vara. Av myndigheter och i debatten framställs de ofta som antingen offer eller som förövare. Bägge sidor förmedlar en förenklad bild. Ingen av dem hjälper barnen.