RecensionNya romaner

De förlorade minnenas ö”Hur är det möjligt att så snabbt glömma?”

Turister på ön Hashima i närheten av Nagasaki. En mörk plats i Japans historia: hit fördes hundratusentals människor från bland annat Korea för tvångsarbete i gruvor och fabriker.
Turister på ön Hashima i närheten av Nagasaki. En mörk plats i Japans historia: hit fördes hundratusentals människor från bland annat Korea för tvångsarbete i gruvor och fabriker. Foto: Eugene Hoshiko / AP

I två aktuella romaner skildras det moderna Japans dunklare sidor. Hos Yoko Ogawa och Yu Miri framträder ett land av historielöshet och sociala klyftor, där glömskan och utanförskapet slår an en grundton i människornas liv.

Yukiko Duke
Publicerad
Annons

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att den angelägna, nydanande litteraturen i Japan skrivs av kvinnliga författare. Till de mest intressanta hör flerfaldigt prisbelönta Yoko Ogawa och Yu Miri, som på olika sätt skildrar det japanska samhället. De romaner som nu föreligger i svensk översättning är tidiga, men goda exempel på deras författarskap. Yoko Ogawas ”De förlorade minnenas ö” är en sofistikerad allegori om minnets betydelse, medan Yu Miris ”Tokyo Ueno station” är en stark berättelse om en uteliggares liv på samhällets botten. De båda verken är helt olika varandra, men skildrar trauman i det moderna, japanska samhället.

I Yoko Ogawas roman är huvudpersonen en kvinnlig författare som bor på en ö där föremål med jämna mellanrum försvinner. Det rör sig om allt från vardagliga saker som karameller och frimärken till mer känsloladdade föremål som foton och konstobjekt. Inte nog med att sakerna försvinner, även minnena av dem bleknar på något märkligt sätt bort. Snart minns ingen längre vad de användes till eller att de ens har funnits. Den gåtfulla minnespolisen, som styr ön med järnhand, beslagtar och förstör de få saker som människor har gömt undan. De för också bort och mördar det fåtal personer som besitter förmågan att sätta sig över amnesin. Livet på ön blir mer och mer torftigt. När man inte längre har föremål som gör att man kan minnas det förflutna, kan man då över huvud taget föreställa sig en framtid?

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons