NitramGår inte att titta bort – filmen känns in i märgen

I en fönsterlös butik, täckt från golv till tak med skjutvapen, lassar en ung man upp en duffelväska full av sedlar på disken. Den spända tystnaden som uppstår när det framkommer att den långhårige ynglingen saknar licens bryts när de enas om att låta bli att registrera de semi-automatiska gevär som fångat hans blick. Vi närmar oss det oundvikliga slutet av Justin Kurzels isande drama ”Nitram” och det går knappt längre att andas, än mindre att titta bort från duken.

Vi befinner oss i 1990-talets Tasmanien och får på nära håll följa förloppet som ledde fram till massakern i Port Arthur, ett vansinnesdåd som länge varit ett öppet sår i den australiensiska nutids­historien. Regissören Justin Kurzel, som själv är bosatt i Tasmanien, har sagt att familjen i manuset kändes kusligt bekant, med den där märkliga sonen som du byter sida av vägen för att undvika och den trötta mamman som tycks ha checkat ut från livet. ”Nitram” närmar sig dem med frågan varför?