Recension
Skillnaden mellan liv och text suddas ut
Före den tyska återföreningen talade man ofta om det tyska språkets fyra litteraturer: den västtyska, östtyska, österrikiska och schweiziska. Detta väl snarare i syfte att påvisa den tyskspråkiga litteraturens bredd och mångfald än att markera diskrepansen och sprickorna mellan de olika staterna. När bokförlaget Tranans världsöverblickande berättarserie nu fortsätter med de nionde och tionde antologierna, Tyskland berättar. Den mindre halvan av världen och Österrike berättar. Varma och kalla bad, blir emellertid skillnaderna mellan just de här två grannländernas föreställningsvärldar och konstnärliga strategier påtagliga. Men att en och samma språkkultur kan resultera i så markanta olikformigheter är förstås en av tjusningarna med den tyskspråkiga litteraturen, och hade visat på än mer framträdande divergenser mellan regionerna om man utökat serien med en schweizisk antologi.
Urvalen av författare i de båda böckerna tycks vara rimligt representativa, men medan de tyska texterna är relativt färska (knappast någon av samlingens 17 noveller är äldre än ett decennium), utgör den österrikiska antologins 20 noveller och prosatexter en bredare överblick över den österrikiska litterära kartan. Här tydliggörs den raka linjen från efterkrigstidens berättare (Aichinger, Bachmann, Mayröcker) via den världsberyktade mellangenerationen (Bernhard, Jelinek, Streeruwitz) till några av dagens i internationella sammanhang mer okända namn (Dimitré Dinev, Bettina Baláka). Tonvikten ligger dock på en specifikt österrikisk tradition med sin radikala kritik av landets förflutna (Habsburg, kriget, nazismen, de nationella självbedrägerierna och oförmågan at hantera sin skuld), som gör att litteraturen ännu dväljs någonstans mellan den fräna politiska konfrontationen och den förnyelse av språket som varit nödvändig för att, som redaktören och översättaren Yvonne Ihmels uttrycker det, ”läras på nytt igen, renas, innan det åter kan tjäna sitt syfte”.