RecensionNya fackböcker
Enastående rik och underbar Durasintervju
Läs den om ni läst Duras och älskar henne. Läs den ännu hellre om ni inte läst Duras eller inte älskar henne. Carl-Johan Malmberg blir lyrisk över en långintervju med den franska succéförfattaren.
Ingen av Frankrikes stora författare från andra halvan av 1900-talet har fått så många av sina böcker översatta till svenska som Marguerite Duras. Vågen av översättningar formligen exploderade från 80-talet och framåt med bland andra mästerverket ”Lol V Steins hänförelse” och ”Älskaren”. Den självbiografiska berättelsen om hennes ungdom i Indokina blev också hennes internationella genombrott och gav henne Goncourtpriset 1984; Madeleine Gustafsson översatte den vackert till svenska. Fast redan under 60-talet översattes ett par romaner av henne, ”De små hästarna i Tarquinia” är där den bästa. Lågmält blottläggs en sluten grupp människors samliv på en semester genom exakta dialoger, det talade ordet mejslas ut på det stiliserades gräns, trivialt småprat antyder avgrunder.
Kombinationen av vardagsspråk, enkel syntax och en deklamatorisk, nästan arkaiskt orakelmässig stil var tidigt Duras signum; hon visade det också i manuset till Alain Resnais film ”Hiroshima min älskade”. Här liksom i de tidiga romanerna finns hennes säregna tilltal: koncentrerat slår hon fast beskaffenheten hos en känsla, en relation, ett minne, ett begär. Det är osentimentalt, med en viss kylig passion. Och hon vädjar aldrig till läsaren utan låter oss se och höra med distans. Och dra våra egna slutsatser om vad som sker. Då och då har man jämfört henne med det återhållet passionerade och skeendena under ytan hos en Racine, i ”Fedra” exempelvis. Klarheten hos obönhörlig smärta, inte minst den i det som aldrig blir av mellan människor i deras kärlekar.