Analys
”Texterna blir så oändligt sorgliga”
SvD:s Erika Hallhagen: ”Som med ett slags ödets ironi blir texten en slags återspegling av hennes liv”.
Hon står där som spröd 19-åring i ett hemmasytt schabrak till balklänning och vrider lite nervöst sina händer. Men så tar hon ett djupt andetag och både skörhet och puffärmar fullkomligt dränks i kraften från hennes röst. Det händer om och om igen, det blir man påmind om bland alla dessa klipp som ett Facebook i sorg länkar till idag, som för att för gott utplåna de senaste årens rapporter av en stjärna mer och mer märkt av missbruk.
Som när hon 1991 i vit mjukisdress, utan vare sig marscherande gladiatorer eller dyra dansnummer, hänför en fullsatt Superbowl-arena med Star spangled banner. Men det är ändå det där första tv-framträdandet någonsin, 29 april 1985 i The Merv Griffin Show, som med ett slags ödets ironi så på pricken kommer att bli en slags återspegling av hennes liv, eller det liv som kunde ha varit.