Ingen skriver mer obarmhärtigt

NYUTGÅVOR. För 36 år sedan utkom Kerstin Ekmans roman ”Häxringarna”. Det skulle bli första delen i en kvartett där staden Katrineholm och dess kvinnor har huvudrollen. Nu har sviten utkommit på nytt och Gun-Britt Sundström läser om en klassiker som är oförsonlig i sin skildring av framväxten av det moderna samhället.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Vad är det man minns av en bok många år efter att man läste den? Handlingen, stämningen, enskilda scener eller formuleringar? Vid det förnyade mötet med ”En stad av ljus”, som jag har läst både en och två gånger tidigare, förvånar det mig hur lite som sitter kvar. Ramberättelsen om det ärvda huset skulle jag inte kunnat redogöra för, eller variationerna på temat födelse, död, återfödelse. Det jag minns är enstaka scener med stark laddning, tydliga som om jag sett dem.

Först och främst detta som huvudpersonen Ann-Marie har ihop med sin far när hon är liten. Hon är en ”pappas flicka”, det är han som för henne in i vetenskapens värld, han sitter i sin fåtölj och läser tidningen och ger henne ord att slå upp i den uggleprydda Nordisk Familjebok, och hon lär sig stycken utantill. ”Det flög guldugglor mellan oss och det glittrade av solbelyst gyllene damm.” Flickan med guldugglorna, detta minns jag verkligen! Vad jag inte hade lagt på minnet är att samma älskade och geniala pappa också är en trist alkoholist, så illa skickad att ta hand om den moderlösa dottern att hon långa tider måste bo hos fosterfamilj. Scenerna av skam och förtvivlan är fler än denna av lycklig och vetgirig gemenskap.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons