Recension

The hunterThe hunter

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det var nog oundvikligt att även Mastodon skulle råka ut för den livsfarliga fjärde skivan-sjukan. Tokflopp? Nej. Mästerverk i stil med tidigare bedrifter? Långt ifrån. Nog för att man unnar den annars så överambitiösa kvartetten en paus från mytologiska konceptalbum och själsliga djupdyk – men de hade väl inte behövt klippa av den röda tråden helt? Black tongue är snygg och simpel, med ett huvudriff som taget från Leviathan, det melankoliska titelspåret känns överblivit från den moderna klassikern Crack the skye, och här och var hittas psykedeliska godbitar – framförallt i Brent Hinds Tony Iommi-läckra gitarrspel. Som helhet är The hunter undermålig i jämförelse med sina storasyskon – en standardskiva av ett band som ska vara allt annat än standard.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons