Recension
Röster inifrån Guantánamo
AVHUMANISERING Det är skrämmande berättelser som Mahvish Rukhsana Khan förmedlar i ”Min dagbok från Guantánamo”. Hennes bok är ett ytterst viktigt dokument och en manifestation av medmänsklighet, skriver Lena Andersson.
Ett avgörande mått på civilisation är hur man behandlar skyldiga och misstänkt skyldiga till brott. Det USA:s militär gör i och genom Guantánamo Bay, interneringslägret på Kuba för misstänkta terrorister, trotsar förstånd, förnuft och moralkänsla. Inget annat land kan på främmande mark hämta vem de vill och spärra in dem; att det därtill sker godtyckligt och brutalt, ibland med obefogat och lustbetonat våld, att fången inte får veta vad han står anklagad för eller kan bemöta det i en rättegång gör det till en styggelse som kommer att genljuda under det kommande århundradet. Man frågar sig hur det är möjligt att USA:s statsledning och militär kan vara ansvariga för och begå dessa grymheter utan att finna att det strider mot deras samvete.
Juristen och skribenten
Mahvish Rukhsana Khan , amerikan med afghanska föräldrar vilka utvandrade till USA på 70-talet och där blev specialistläkare, har skrivit en avslöjande och djupt upprörande bok,
Min dagbok från Guantánamo. Fångarnas egna berättelser om ett antal av internerna. Khan var en 27-årig juridikstuderande vid University of Miami när hon tog kontakt med människorättsadvokater i New York för att vara behjälplig i deras arbete med att försvara fångarna. Med sin pashtunska kultur- och språkkompetens fick hon snabbt en plats som tolk åt advokaterna och så småningom även ett eget fall.