En håglös mellanfilm

Woody Allen har ju sedan några år tillbaka övergivit sitt älskade Manhattan för att istället göra film i London där det är billigare. Och han har, liksom av en händelse, i samma veva upptäckt klassproblematiken.

Det här med klass är ju inte något som är särskilt lätt att sälja in i ett USA där man drömmer den amerikanska drömmen och gärna ser sig som sin egen lyckas smed. Drömföreställningen säger att man får ungefär vad man förtjänar. Följaktligen betraktas klassfrågor med skepsis av Allens hemmapublik; om de trots allt faktiskt finns så är det bara i det gamla mögliga Europa och i så fall bara på grund av Karl Marx och likasinnade festförstörare.