Vem ska minnas min pappa Gui Minhai?

I dag för ett år sedan frihetsberövades den svenske förläggaren Gui Minhai. I en text för SvD skriver Angela Gui om hur viktigt det är att vi inte glömmer bort hennes far eller accepterar att utländska medborgare rövas bort för att de inte passar in i Kinas snäva politiska agenda.

Publicerad
Angela Gui med sin pappa Minhai.

Angela Gui med sin pappa Minhai.

Foto: Privat
Angela Gui

Angela Gui

Foto: Privat
En kvinna håller i ett plakat på de fem bokhandlarena, Gui Minhai längst upp till vänster,  under en protest i Hong Kong.

En kvinna håller i ett plakat på de fem bokhandlarena, Gui Minhai längst upp till vänster, under en protest i Hong Kong.

Foto: Jayne Russell / IBL
Annons

Det är en märklig sak att sörja någon som försvunnit. Man kan prata om personen och komma på sig själv med att säga att han var i stället för är. Man kan hitta en bok på rea som man vet att han skulle tycka om, men inte köpa den för att man inte vet om man kommer träffas igen. Efter 365 dagar tycks det allt mindre sannolikt.

Men egentligen är sorg varken tillräckligt eller tillåtet när den kinesiska staten bestämt sig för att få någon att försvinna. I dag har det gått ett år sedan min pappa fördes bort under sin semester i Thailand, för att han publicerat och sålt politiskt ”känsliga” böcker. Hans lägenhet i Hongkong står tom – böckerna och porslinet samlar damm. Den en gång växande verksamhet som specialiserat sig på politisk litteratur i Hongkong som hans förlag var ledande i, är numera ovanligt tyst. Det viskas om självcensur; man väljer att inte skriva, trycka, eller ge ut vissa titlar som bedöms vara för riskfyllda. Genom att kidnappa fem förläggare, varav en – min pappa – är svensk medborgare, går det alltså att på ett mycket framgångsrikt sätt utplåna ett av de utrymmen i samhället som kanske fungerar mest effektivt för kritiskt tänkande och demokratiskt politiskt deltagande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons