Recension

JohannaNypolitisk teater utan plakat

Med ”Johanna” har Mirja Unge skrivit ett angeläget samtidsdrama utan att göra politisk plakatteater. Nina Zanjani gör en stark tolkning av en brinnande och visionär miljökämpe.
Med ”Johanna” har Mirja Unge skrivit ett angeläget samtidsdrama utan att göra politisk plakatteater. Nina Zanjani gör en stark tolkning av en brinnande och visionär miljökämpe. Foto: SÖREN VILKS

Med ”Johanna” har Mirja Unge skrivit ett angeläget samtidsdrama utan att göra politisk plakatteater. Nina Zanjani gör en stark tolkning av en brinnande och visionär miljökämpe.

Ylva Lagercrantz Spindler
Publicerad
Annons

Det går en våg av aktivism över världen: den arabiska våren, Occupy-rörelsen, Husbykravallerna, Kärrtorpmanifestationerna, Ferguson-fallet … Och i somras, den feministiska rörelsen Femens nakenattack mot Fredrik Reinfeldt i Almedalen i protest mot den planerade avverkningen av Ojnareskogen på Gotland. Som en unison kör genererad av ett allt starkare missnöje gentemot världspolitiken samlas människor på gräsrotsnivå via sociala medier och agerar fysiskt.

Allt detta suger författaren och dramatikern Mirja Unge upp i sin manuscentrifug och omvandlar till angelägen dramatik. För med sin efterlängtade comeback på teatern med ”Johanna” har hon skrivit ett näst intill bibliskt och bombastiskt vandringsdrama, till formen besläktat med August Strindbergs ”Stora landsvägen”, men med den skillnaden att här är det inte i första hand människosjälen som ska räddas, utan Moder jord – och då behövs det en stark härförare.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons