Recension
Barnard träffar rakt i en nerv
Häromveckan läste jag om en ny uppsättning av John Steinbecks ”Möss och människor”. Rubriken var ”Bromance on Broadway” och James Franco spelade en av rollerna. Jag mindes plötsligt hur romanen om vännerna George och förståndshandikappade Lennie i depressionens Kalifornien drabbade mig som tonåring. Det var också då jag förstod vilken nerv det var som Clio Barnards ”The selfish giant” berörde när jag för första gången såg den i höstas.
Det är en nerv som går djupare än etiketten diskbänksrealist som satts på Barnard efter ”The selfish giant” och hennes ypperliga debutfilm ”The Arbor”. Ken Loach och Andrea Arnold i all ära. Men i ”The selfish giant” sveper Barnard kompromisslöst undan metaforerna i ”Fish tank” och hoppet i ”Kes – falken” och stirrar samtiden på botten av den kapitalistiska slasktratten i vitögat.