Sanningens frätande vita ljus

I denna tidning har jag skrivit om Per Gunnar Evanders båda böcker från 2002, romanen ”Plötsligt medan dimman lättar” och den prosalyriska ”Anmärkningar om saknaden”. Den förstnämnda summerade jag, efter många positiva rader, med orden: ”mellanbok som han - med sin enorma kapacitet för människoskildring - knappast behöver anstränga sig för att skriva”. När jag läste den sistnämnda insåg jag att jag kanske valt en lite för enkel väg. Per Gunnar Evander skriver på 2000-talet en annan sorts böcker än på 1970-talet, vid en direkt jämförelse med exempelvis ”Härlig är jorden” och ”Måndagarna med Fanny” kom den sena romanen ”Plötsligt medan dimman lättar” till korta. Nu är jag av en annan uppfattning.
Evanders senaste roman, I min ungdom speglade jag mig ofta, är en pendang till ”Anmärkningar om saknaden”, några av de prosalyriska skisserna och dagboksutdragen har bakats in i den nya boken.

Författaren återanvänder
på ett märkligt sätt. Den nya boken är självbiografisk. Evander får av en god vän i uppdrag att skriva en roman utifrån en drömbok, dagboksnoteringar och andra anteckningar. Författaren får låna en stuga intill en sjö i trakten av Kolmården. Där slår han sig ner för att skriva.
En sällsam spegeleffekt uppstår. Arbetet med romanen i romanen går trögt, till slut river berättaren i vredesmod sönder dagboken och drömboken, försöker bränna upp alltsammans, utan att lyckas. Han beger sig sedan ut med båten för att ”dränka” de halvt sönderrivna anteckningarna. Den flatbottnade båten är inget ställe för upprörda personer; på ett tragikomiskt sätt hamnar författaren i vattnet jämte sina papper, överlever äventyret med ett nödrop, tas in på sjukhus. Det misstänks att han försökt ta sig av daga, vilket läsaren vid det laget kan förstå med tanke på den uppgivenhet som dittills präglat berättaren/författaren.