Vargen sänder starka signaler

V
argflytt ligger i viltforskningens
frontlinje
, det är det
coolaste
som går att göra

Dimman rullar nerför de böljande kullarna i Lamardalen i Yellowstone nationalpark. Vi kliver ur bilen, ut i kylan och riktar blicken på måfå in i diset.

Då. Ett ylande bryter tystnaden, fler fyller i. Det är flockens valpar som ropar efter sina föräldrar. Så låter vargar, i det vilda och på riktigt. Om och om igen samlar de sina stämmor till ett gemensamt rop för att hitta varandra.

Man tror knappt det är sant, bara fem minuter efter att vi stannat bilen. Och vi är inte ensamma trots att morgonen är tidig och nollgradig. Drygt ett dussin personer står böjda över sina tubkikare som riktats rakt ut, upp mot backarna. Vargarna i Yellowstone lockar till sig ett stort antal vargskådare, för ingenstans finns så goda möjligheter att få syn på djuren i det vilda som här.

Plötsligt:

–Där är de, högt upp på kullen. Titta efter den vita stenen och upp lite till höger, ropar en av vargskådarna.

Kikaren löper fram och tillbaka över det grågröna busklandskapet.

–Där!

Tre trekantiga huvuden sticker upp ur buskagen och blickar ner på oss, två gråa, ett svart. Ljusare kinder och öron som står rakt upp.

Vissa av vargskådarna är helt exalterade.

– Oh my god! Jag som längtat så efter att se dem!

– Fantastiskt! Har den grå ställt sig upp? Nu ser jag två, ropar en annan.

Under i stort sett hela 1900-talet var vargen utrotad, inte bara i Yellowstone utan i hela USA. Men den återintroducerades i ett storslaget vargflyttningsprojekt. Både Idaho och nationalparken Yellowstone i Wyoming valdes ut som lämpliga platser, och 1995 flögs de första nedsövda vargarna med helikopter hit från Kanada. I nationalparken släpptes de ut i ett hägn, i Idaho rätt ut i det fria.

Biologen Doug Smith har lett flyttprojektet sedan det startade, anställd av den federala myndigheten för nationalparker, National parks service. Ingen annanstans i världen har så många vargar flyttats som här, och rent biologiskt är återetableringen mycket framgångsrik. De 66 vargar som fördes till Idaho och Yellowstone har blivit 1 700. Av dem lever 1 500 utanför nationalparker.

Så när de svenska forskarna Håkan Sand och Olof Liberg behövde råd om hur de skandinaviska vargarnas inavelsproblem skulle tacklas, var det naturligt att vända sig till Doug Smith, en av världens främsta vargexperter.

Hans svar blev: Flytta in nya vargar.

Doug Smith sitter i sitt arbetsrum i en av de byggnader som uppfördes när Yellowstone blev världens första nationalpark, år 1872. Väggarna är tapetserade med bilder på vargar och en stor karta som talar om var de 13 aktuella flockarna har sina revir.

Det han berättar om de amerikanska erfarenheterna är samtidigt fröet till en del av Sveriges nya vargpolitik – att släppa ut 20 nya vargar på lämpliga platser i Sverige.

–Jag kände inte de svenska forskarna så bra då, och mitt svar var ganska lättvindigt. Att studera vargar förändrar ditt liv. Jag har kallats för alla skällsord som finns under solen. Därför ser jag först till de biologiska lösningarna innan jag funderar över det politiskt möjliga, säger Doug Smith.

Visst insåg han att förslaget skulle väcka starka känslor.

–Vissa människor hatar vargar så mycket att de kommer göra allt de kan för att stoppa det. Men de svenska forskarna frågade mig inte om det, utan om inaveln.

Doug Smith har följt den svenska vargpolitiken, som förutom flytten av vargar också innebär att antalet djur ska vara högst 210, och att licensjakt infördes i januari för att hålla nere stammen.

Doug Smith trodde aldrig att förslaget att flytta vargar skulle tas på allvar. Inte en chans.

–Jag blev mycket överraskad. Det var ju knappt att vargflytten blev av här på grund av allt motstånd.

Han ser en stor skillnad mellan vargprojektet i USA och det i Sverige. Yellowstone och Idaho valdes ut för sina områden med obrutna vidder. I Idaho breder den statligt ägda marken ut sig över nästan 20000 kvadratkilometer. Ytan är är lika stor som Värmland, men här bor knappt några människor alls.

I nationalparken Yellowstone, som är 6 mil åt ena hållet och 19 mil åt det andra har vargar stora ytor att leta revir på. Där finns också parkpersonal av olika slag, både som patrullerar i området och som kartlägger och undersöker vargarna.

Förhållandena i Sverige ser helt annorlunda ut, konstaterar Doug Smith. Det upptäckte han i våras efter ett vargsymposium i Vålådalen då han åkte bil från Östersund till Stockholm.

Det svenska landskapet är mycket mer präglat av skogs- och jordbruk och ett finmaskigt nät av skogsbilvägar. I glesare bygder är det renbetesland och där ska vargen enligt riksdagsbeslut inte finnas. Gränsen går ungefär norr om Dalarna och Västernorrlands län.

–Det är slående hur lätt människor kan ta sig fram i skogen i Sverige. Ingenstans kan ni släppa en varg så den inte kommer i kontakt med människor. Det är en mycket stor skillnad mellan här och Sverige. Vi har de här stora områdena utan vägar. De blir inte skjutna på eller trakasserade, de lämnas ifred.

Men det finns också baksidor av USA:s vargprojekt. För ranchägaren Elaine Allestad och hennes familj i Big Timber förändrades livet radikalt. De arrenderade statlig betesmark nära nationalparken till sina 3 000 får. En så stor besättning behöver hundratals kvadratkilometer per år då fåren drivs med häst mellan betena.

Till skillnad från många andra ranchägare var Elaine Allestad inte alltigenom negativ till projektet att återinföra vargen. Hon företrädde ranchägarna i arbetet med förvaltningsplanen för Yellowstonevargarna.

–Budskapet till oss var att det inte skulle bli mer än tio vargpar som reproducerar sig. Men vargarna förökade sig snabbt och spred sig mer än vad som var tänkt. Efter två år hade de tredubblats, efter tre år var de fyra gånger fler.

Snart började familjens fårhjordar utsättas för attacker.

– Det var ingen stor sak när bara några av fåren drabbades. Vi är ju vana vid att prärievargar tar får. Men mot slutet förlorade vi mellan 60 och 100 får. Vargarna som anföll var tio stycken, och det var mer än våra fem vakthundar och två herdar klarade av.

Varken gummikulor, smällare eller andra skrämseltekniker fick vargarna att ge upp. Till slut uppmanades Elaine Allestad att byta betesmarker och staten drog in arrendet på grund av att förlusterna av attackerna var alltför stora.

Men de hittade inga tillräckligt bra nya marker utan använde så småningom ersättningen de fick för det uppsagda arrendet till att köpa en ranch i norra Montana istället. Den drivs nu av sonen.

–Ska inflyttningen av varg fungera måste projektet vara öppet och ärligt. Och de planer som djurägare och jägare ställt upp på måste hållas, det är absolut nödvändigt, är Elaine Allestads råd till Sverige.

Hon och hennes man bor kvar i Big Timber och har ett litet antal kor, får och hästar på mindre marker. Hon tar med oss i pickup-trucken på sin dagliga tillsyn. Bakom de gula grässlätterna och en ridå av höströda träd reser sig Klippiga bergens snöklädda toppar. Vakthunden Basha, en akbash, springer skällande mot oss. Hundarna som vaktar får och boskap är alltid med dem, aldrig hemma hos familjen. De måste vara tuffa nog att skrämma bort vargar, prärievargar, björn och puma. Men Basha viftar på svansen och vill bli klappad.

I USA, precis som överallt i världen, väcker vargarna starka känslor. Inget annat djur i Yellowstone drar till sig så mycket uppmärksamhet. Visst stannar bilar till när en grizzlybjörn syns intill vägen. Och bisonoxarna som slött korsar körbanan på sin väg från gräset på ena sidan till gräset på den andra, orsakar en liten bilkö.

Men de mängder av människor som kommer till Yellowstone varje år för att få se vilda vargar i naturen, framför allt i Lamardalen, var en helt oväntad effekt. Forskarna i projektet hade ingen aning om att vargarna skulle bli så synliga.

På somrarna kan över 300 personer stå och titta på en och samma flock och i fjol kom 31000 vargturister hit. Tillsammans spenderar de 250 miljoner kronor per år på sitt intresse, vilket bland annat gynnar Yellowstones lokala näringsliv.

Vägen genom nationalparken vindlar upp i höga bergspass, där eldhärjad skog står som svarta pinnar mot himlen, eller brant ner i dalar.

Bästa sättet att hitta vargarna är att stanna där bilar står parkerade längs vägen. Vargprojektets fälttekniker Rick McIntyre pejlar in var de sändarförsedda djuren rör sig och rapporterar över en komradio till de mest pålitliga vargspanarna.

Marlene Foard är en av dem. Hon bor i Salt Lake City, 50 mil bort, men kommer för att titta på vargarna fyra, fem gånger per år och stannar två veckor varje gång. Som många andra av de vargskådare vi pratar med har hon varit här regelbundet sedan projektets början.

–Jag lär mig så mycket om viltbiologi, om hur vargarna beter sig. Jag ser en, och förstår hur den interagerar med de andra. När jag hör jägare snacka en massa som inte stämmer så är det är svårt att inte lägga sig i. Men det uppskattas inte.

Hon står böjd över sin tubkikare. Ganska starka signaler har hörts tidigare, men nu står hon och två andra damer i den kyliga morgonen och funderar över var de ska leta härnäst.

–Jaså är ni från Wyoming, säger Marlene Foard till dem. Det var ju där nummer 253 blev skjuten. Han som var min baby.

En morgon har alla sju vargar i Lamarflocken dykt upp utanför den nordöstra parkgränsen. Det är inte helt ofarligt får vi veta, eftersom de travade på mot Cooke City, ett litet samhälle där många jägare bor. Vargarna kan närma sig deras jakthundar, och riskerar att skjutas.

–De är på väg tillbaka, vilken tur, säger Marlene Foard som har fått beskedet i sin komradio.

Ryktet har spritt sig som en löpeld bland vargskådarna som nu står beredda med sina kikare för att fånga flocken på sin färd tillbaka.

Solen silar mellan träden ner i dalgången där vi står. Inte en varg i sikte, men skådarna lurpassar på varandra. Vem packar ihop sin tubkikare och drar vidare västerut, vem står kvar?

Plötsligt drar Marlene, och Rick McIntyres knallgula Xterrajeep passerade nyss. Det blir en signal till de mest febriga skådarna att hänga på. Har han pejlat in radiosignaler som visar att de har passerat?

En av våra nyvunna bekantskaper är Cliff Browne, en pensionerad fastighetsvärderare som hållit på att filma vargarna sedan de första släpptes ut. De andra gillar inte hans metoder, de påstår att han genskjuter och stressar djuren för att få bra bilder.

–Häng med mig, jag tror jag vet var de kommer att passera. Det finns en bra stig till den platsen, säger han.

Men vi stannar på vägen där vi ser att andra välinformerade skådare har parkerat. De, å sin sida, har koll på Cliff Browne.

–Han stannar bilen längre ner, och går ur. Ska vi röra på oss? säger en av dem.

I den klarblåa höstdagen är Yellowstones berg och dalar makalöst vackra och solen värmer. Vi njuter, men någon mer varg i kikaren blir det inte, trots att vi och kanske 100 personer till spanar i timmar. Vargarna vilar någonstans i skogen.

För projektledaren Doug Smith har Yellowstones vargar lett till enorm uppmärksamhet. Ännu femton år efter att de första flyttades in, intervjuas han minst en gång per vecka av medier som BBC och National Geographic såväl som lokaltidningar. Ett franskt tv-team filmar samma dagar som SvD är på plats.

– Precis som här kommer ni i Sverige att få världens uppmärksamhet. Er vargflytt ligger i viltforskningens frontlinje, det är det coolaste som går att göra. I Europa är man helt exalterad över det ni är på gång med. Det här är en stor karriärmöjlighet för de svenska vargforskarna, vräker han på.

–För mig har nya världar öppnats genom vargprojektet, så tänk på vad det kan göra för Sverige.

08-13 55 32, susanna.baltscheffsky@svd.se