Recension
Drabbande om stadens tyngdkraft
Metron i Paris är en tacksam miljö för den som vill beskriva den moderna människans oro och ångest. Delphine de Vigans första till svenska översatta roman, ”No och jag” (2008) utspelar sig i ”en osynlig stad mitt i staden”. Hon skildrar där uteliggarnas liv på Paris gator: ”ett symptom på hur sjuk världen är.” I sin nya roman ”Underjordiska timmar” går hon djupare, hon tar klivet ner i underjordens fasor.
På ytan handlar romanen om förhållanden med potential att stänga in och stänga ute. Mathilde är en ung änka med tre söner. Hon tar varje vardag metron till sitt arbete på ett stort företag i Paris, där hon har en ansvarsfull befattning direkt under chefen. Arbetet ger hennes liv mening. Men så råkar hon en dag stöta sig med den allsmäktige. Hon hamnar i kylan, mycket subtilt förpassas hon metaforiskt under jord, till ett kalt rum vägg i vägg med herrtoaletten, utan arbetsuppgifter men med behållen lön. Mobbning på högsta nivå.