Nedlåtande behandling av Flygare-Carlén

Det var en alldeles särskild upplevelse att vara opponent på en avhandling i litteraturvetenskap om Emilie Flygare-Carlén. Även vid ett Norrlandsuniversitet är salen full av läsare som har fått sin tidigaste litteraturkick av ”Rosen på tistelön”. Långt från Bohusläns klippor. Lars Lönnroth skyfflar i sin recension av Maria Löfgrens avhandling (17/2) fram klichéerna om Flygare-Carlén - den bohuslänska miljön, spänningsmomenten, alla de möjliga manliga medhjälparna.
Men när det gäller att leta emancipationstankar i hennes texter sätter han ner klackarna. Någon heroisk kamp mot patriarkatet förs inte i hennes böcker. Det är nu heller inte riktigt Maria Löfgrens tes. ”Emancipationens gränser” heter avhandlingen. Det den gör är att visa hur Emilie Flygare-Carlén nosar längs med de gränser som kvinnans frigörelse hade i tiden och hur hon på olika sätt pressar mot de gränserna i sina böcker.

Avhandlingen består av närläsningar. Ett intryck som den ger är att texterna, även de mer sensationsbetonade, tål att läggas under lupp. De rymmer fler innebörder än vad som brukar medges. Och senare författare har nog lärt sig mer av Emilie Flygare-Carlén än vad som brukar framhållas. En bok som Lönnroth snuddar vid är ”Ett rykte”, den roman av Flygare-Carlén som nästan satte hennes rykte som författare ur spel.