Recension
Spår vittnar om skapande, sönderfall och tid
Det är något märkligt med den abstrakta konsten. Från att ha varit modernismens främsta kännetecken blev den parodierad, dekonstruerad, förklarad död och begraven, nedstigen till dödsriket för att gång efter annan uppstå igen.
Om nu ”uppstånden” är rätt ord. Kanske återkommer abstraktionen för att den kan innehålla så mycket – och inget alls. Inget annat uttryck kan insistera så intensivt på sin egen betydelse, utan att egentligen avslöja vad denna betydelse är.