Recension

Slaveri. En världshistoria om ofrihet. Forntiden till renässansenMänniskor som redskap

SLAVERI. Innerst inne är vi människor inte alls goda. Det konstaterar Dick Harrison i sitt första band av tre om slaveriets historia, en diger volym om ofri arbetskraft från forntid till renässans. Ett imponerande djärvt och ambitiöst projekt, skriver Eva-Carin Gerö.

Publicerad
Annons

Genom tiderna är det många som har uppställt reflektioner om människans destruktivitet och inneboende ondska. Till exempel beskrev Sofokles (400-talet f Kr) i några kända versrader i ”Antigone” människan som den märkligaste och i förlängningen mest fruktansvärda av alla levande varelser. 1945, i efterdyningarna av andra världskriget, lät den finske författaren Mika Waltari sin hjälte i ”Sinuhe egyptiern” yttra: ”Människan i sin ondska är grymmare och mera förhärdad än flodens krokodil. Hennes hjärta är hårdare än sten. /.../ Många skiften har jag sett i mitt livs dagar, men allt är åter lika som förr, och människan har inte förvandlats”.

I vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur om människans politiska och kulturella historia får man oftast läsa sig till sådant mellan raderna. Så däremot inte i det senaste bokverket författat av Dick Harrison, professor i historia i Lund och tillika produktiv populärvetenskaplig skribent. I den nyutkomna första volymen av den planerade trilogin Slaveri. En världshistoria om ofrihet frågar sig författaren varför slaveri och förtryck löper som en röd tråd genom mänsklighetens historia.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons