Ett välgörande krisläge för EU
De kommande åren är avgörande för Europas framtid. Det stundande jättegrälet mellan London och Bryssel kan skapa oreda, men också lyfta fram britternas högst relevanta fråga: Varför kan vi inte ta ett steg tillbaka?
Efter de konservativas valseger i Storbritannien närmar sig EU med stormsteg nästa kris. Det är inte enbart av ondo.
EU är en fantastisk projektionsyta för drömmar och fördomar.
Den kanske vackraste visionen av projektet återfinns i Kieślowskis ”Trikoloren”-svit. Kompositören som dör i första scenen har arbetat på en symfoni som lovsjunger Europas enande. Vi får aldrig veta om federationen är ett fullbordat faktum eller en önskedröm, och det spelar inte så stor roll.
Hela filmtrilogin är kontinentalkosmopolitisk pornografi: parisisk kafékultur parad med polsk kadaverhumor, stormbyar över Engelska kanalen till tonerna av centraleuropeisk nybarock.
Det som ger liv åt detta panorama över Europa är samhörighetens särskilda mystik. Den är, tycks det, lika obegriplig som oförneklig.
Det mest berömda talet genom tiderna mot unionstanken höll Margaret Thatcher i Brügge 1988. Även hon kände sig tvungen att inleda med ett lovprisande av Europas myllrande civilisationer. Men hon lyfte fram denna rikedom som något man måste skydda, som ett argument för att göra halt. I sitt motstånd mot vidare europeisk integration var hon stundtals populistisk: ”Nej, nej, nej!”, ropade hon teatraliskt i parlamentets underhus.
Annars kunde hon vara mer tekniskt ideologisk, som när hon hänvisade till begreppet ”institutionell konkurrens”: hon menade att skillnaderna medlemsländerna emellan ifråga om skattetryck, konkurrensregler och allmän näringspolitik var en styrka, eftersom de efterhand skulle uppenbara vilka som valt rätt väg. Det behöver knappast sägas att hon såg Storbritannien gå segrande ur varje sådan jämförelse.