Konsten att tala mot bättre vetande
Begreppet populism uppstod för att beskriva en strävan att inte lyssna enbart på eliten, och är alltså i grunden ett politiskt hälsotecken. I dagens demokratiska samhällen är dock populismen oftare en retorisk strategi där emotionella argument tillåts överskugga logiken.
Den amerikanske lingvisten och kritikern H L Mencken beskrev i sin bok ”Notes on democracy” från 1926 en typisk demagog på följande sätt: ”En person som predikar doktriner som han vet är osanna, inför folk som han vet är idioter”. I svenska medier avfärdas personer som anklagas för populism ofta med en liknande karakteristik, låt vara antydd i långt försiktigare termer. I själva verket rymmer det politiska samtalet i alla demokratier täta populistiska utspel, bland annat i form av det vi brukar kalla valfläsk. Denna ”vardagspopulism” förekommer inom ett brett ideologiskt spektrum. Den bidrar till att göra samhällsdebatten ytligare, men är en del av den politiska vardagen i ett fritt samhälle. Hotfull blir populismen däremot när den utvecklas till en långsiktig retorisk strategi som syftar till att förändra samhället i auktoritär riktning. Populismen har således två ansikten.