Nordisk antiziganism drev romer till Auschwitz
I dag presenterar Norge en forskningsrapport om hur illa landet behandlat romer. Men även Sverige behöver utreda sitt mörka förflutna, skriver historikern Jan Selling. Också svensk antiziganism bidrog till att romer mördades i Auschwitz.
I mitten av januari 1934 avvisades 68 norska romer som kommit med Sassnitzfärjan till Trelleborg för att återvända till Norge efter flera års vistelse i Belgien. Helt logiskt, eftersom Sverige hade ett uttryckligt inreseförbud mot ”zigenare” 1914–1954. Gruppen blev omdirigerad och anlände 21 januari till dansk-tyska gränsstationen Padborg där de åter blev nekade genomresa. Norska Centralpasskontoret hade uppmanat tyska polisen att inte släppa igenom dem, vilket tyskarna ansåg ologiskt, eftersom romerna hade norska passhandlingar. Norska myndigheter framhärdade, och hänvisade till en paragraf från 1924 som frånkänt alla romer deras medborgerliga rättigheter och 1927 följts upp med inreseförbud. Avvisningarna fick stor uppmärksamhet i pressen. Romernas desperation framgår indirekt av en cynisk dansk tidningsrubrik: ”Drabelig Zigeunerkrig ved Graensen” (Aabenraa Socialdemokrat 22/1 1934). Romerna tvingades tillbaka till det Belgien de pressats ut ifrån. Endast fyra av romerna skulle överleva nazismen. De allra flesta deporterades från Belgien i januari 1944 och mördades i Auschwitz. Bland dem en svensk medborgare med sina sex barn.
Detta kapitel av nordisk och romsk historia rullas nu upp i en forskningsrapport från norska HL-senter, som är en systerorganisation till Forum för levande historia, men som till skillnad från den senare håller sig med en forskningsavdelning. Rapporten av Maria Rosvoll, Lars Lien och Jan Alexander Brustad och som publiceras i dag, är en i raden som norska staten finansierat som ett led i uppgörelsen med historien. Dess titel pekar på ett större sammanhang: ”'Å bli dem kvit' Utviklingen av en 'sigøynerpolitikk' og utryddelsen av norske rom”. Europeisk antiziganism hade utvecklats ur religiösa och sociala fördomar under flera hundra år. På 1800-talet drevs den ideologiska grundvalen för en radikalisering fram av rasbiologer. Som de flesta nu känner till var rasbiologin inte mindre stark i 1920-talets Sverige än i det Tyskland som var på väg in i nazismen. Jämte forskarna var det polismyndigheter som drev på en politik av organiserad förföljelse. I rapporten framkommer att det internationella polissamarbete som föregick Interpol hade en central roll:” Internationale Kriminalpolizeiliche Kommission” (IKPK). IKPK såg, vid sidan av antikommunismen, ”bekämpandet av zigenarplågan” som en av sina huvuduppgifter. 1934 inrättades en ”zigenar-informationscentral” i Wien. Trots att IKPK blev alltmer nazifierad och från 1940 underställt SS fortsatte såväl Norge som Sverige samarbetet under hela kriget. Två år efter att Norge officiellt blivit ”zigenarfritt”(!) erbjöd den norska IKPK-representanten att översända ett register över landets ”tatere” – innan Norge blivit ockuperat, märk väl.