Recension
Christensen hjälper oss att bli sedda av orden
Inger Christensen skriver fram poesin som en nödvändighet. En överlåtelse som språket är när det inte är våld, skriver Elisabeth Hjorth.
Vad ska en människa göra med sin inkapslade längtan? Hur ta hand om ett bottenfruset vintertillstånd? Resa bort kanske, resa rakt ut. Rusa ut i Inger Christensens diktsamling ”Brev i april”. Den finns nu i hypersensibel nyöversättning av Marie Silkeberg, och innehåller förutom titelverket två ytterligare dikter. Samlingen ingår i förlaget Modernistas betydelsefulla serie översättningar av den danska poeten. Ständigt nya läsare hittar till Christensen, och de lämnar henne aldrig. Blir inte lämnade. Ett diktverk som hennes ”Alfabet” kan förfölja en ett helt liv, minst.
I ”Brev i april” reser en kvinna med ett barn. Boken börjar med meningen: ”Det finns de landskap vi har rest igenom och bott i och som sällan har varit de samma samtidigt.” I denna inledning finns det gemensamma och det som åtskiljer, platsen och rörelsen, upprepningens märkvärdiga återkomst till något annat. Nu kan allt hända.