”Lysande stilister är det värsta jag vet”, skriver Aase Berg några sidor in i sin nya bok, essä- och artikelsamlingen ”Uggla”, för att snart utveckla tanken med att hävda rätten till det ”fula, fumliga och ibland rentav charmlösa”. Denna hållning utpekas som avgörande för ett ”kritiskt tänkande” som vill underminera inställsamhetens lockelser och suktandet efter höga läsarbetyg – den är en kompassnål för den kompromisslöshet som Bergs skrivande vill uppnå.
Därmed också sagt, att det kan vara lite krävande att läsa ”Uggla”. Inte alls för att texterna skulle vara svårtillgängliga, eller för den delen fula och fumliga, vilket förstås är relativa omdömen. Om man som jag gillar att språkets potential till själv- och avdrift kan ta överhanden, att man bulimiskt späckar meningar och stycken – för att nu koppla till en metaforik Berg ibland använder – så närmar sig de intensiva texterna tvärtom ett slags om inte lysande så glödande stil.