Kvinnlig vänskap med elaka hullingar till repliker

Den svenska samtidslitteraturen är rik på stilsäkra författare som ägnat sig åt vuxenblivande: Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Mirja Unge, Stina Stoor, Tove Folkesson – för att bara nämna några. Det är lätt att förstå det oemotståndliga i att skriva om denna period i en människas liv. Sällan är man väl så skör som i steget mellan barndom och vuxenhet. Man knäar under andras uttalade och outtalade krav, de kroppsliga förändringarna är jobbiga och osäkerheten en ständig följeslagare. När man inte är säker på vem man är, blir omvärldens blick viktig: det är i den man speglar sig och blir till. Medan tonårspojkar ofta söker sig till gäng att ingå – och kanske försvinna – i, tyr sig tonårsflickorna gärna till en förtrogen, en bästis, att dela sin osäkerhet med.

Bästisskapet är komplicerat, en sorts intensiv kärlek med den romantiska relationens alla beståndsdelar: blint förlåtande av fel, intensiv svartsjuka, tillgiven beundran och hemlig, gnagande avundsjuka. I bästa fall är bästisskapet berikande för båda parter, i sämsta fall utvecklas det till en sorts destruktiv parrelation. Men oavsett vilken sorts bästisskap det är, ger det avtryck för livet i den som upplevt det. Tänk bara på hur starkt relationen mellan barndomsvännerna Elena och Lila präglar dem som vuxna i Elena Ferrantes ”Neapelsvit”. Det stora läsarintresset för sviten berättar för övrigt en del om läsarnas intresse för bästiskapet som fenomen.