År 1965 visste alla vem GW Larsson var

Skönstaholm.
Skönstaholm. Foto: Staffan Löwstedt

Mordet skulle kunna vara en spontan ogärning, utförd av någon som bara råkade komma förbi. Grannen Lillan Sundin, en av de sista som såg Kickan Granell i livet, hade samma vecka varit med om en skrämmande händelse.

Detta är den sjunde delen av Peter Englunds ”Söndagsvägen”, sommarföljetong i SvD. Du hittar de andra delarna i serien här.

Publicerad
Annons

Vid femtiden på eftermiddagen avbröt kriminalteknikerna sin undersökning för dagen. Det skulle dröja några dagar innan de slutliga resultaten från bland annat fingeravtrycksundersökningen var tillgänglig, men kommissarie GW Larsson hade redan formulerat en teori om vad som kunde ha hänt, och han berättade för de ivrigt antecknande reportrarna. Någon, kanske en av områdets fönstertittare, kanske en ”psykiskt labil person”, hade, uppflugen i den höga och branta skogsbacken bakom radhuset, råkat skymta Kickan genom fönstret. (Det sista hon gjorde innan hon lade sig var att tvätta sina underkläder, så mycket visste man, och fästmannen hade under sitt förhör i förbigående berättat att det hänt att hon i sådana situationer gick omkring naken.) Personen hade sedan på ett rent infall ”känt att dörren varit olåst och tagit sig in och mördat henne i sömnen”. Eller blivit ertappad och dödat henne för att hindra henne från att slå larm. Frågan var bara hur? På vilket vis hade han tagit hennes liv? Det var fortfarande ett mysterium.

Mordet skulle alltså vara en spontan ogärning, utförd av någon som bara råkade komma förbi. Fel person på fel plats vid fel tillfälle.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons