Recension
En drömmare har landat
Mästaren Hayao Miyazakis nya film elegant så det förslår – men berör inte. Och trots att han driver pacifistiska frågor, gör han inte upp med Japans mörka förflutna under andra världskriget.
”Det blåser upp en vind, vi måste försöka leva!” Paul Valéry-citatet återkommer med jämna mellanrum i Hayao Miyazakis nya film och påminner oss om temat: oskuldens utmätta tid. På så vis rör sig ”Det blåser upp en vind” i samma sönderfallande nostalgivärld som ett annat aktuellt verk; ”Grand Budapest Hotel”, där Wes Anderson lånat författaren Stefan Zweigs blick på Europa före världskrigen.
Men när Miyazaki närmar sig förkrigstidens Japan gör han det med sin vanliga komplexitet – utan sensmoral och svartvita dogmer. Vilket när temat inte är besjälad natur och mytologi (som i mästerverken ”Spirited away” och ”Min granne Totoro”) utan en hyllning till Jiro Horikoshi, mannen som konstruerade de Mitsubishiplan som bombade Pearl Harbor, blir mer problematiskt.